Brevet

”Älskade dotter, när du läser detta har jag lämnat jordelivet och du ska veta att det är med stor sorg jag släpper taget om livet, eftersom det är du finns.

Men jag hoppas att jag ändå kan vara nära dig, och att du när du sitter med brevet i din hand kan känna att jag på något sätt försöker smeka dig över håret för att påminna dig om att min kärlek fortfarande finns kvar.

Jag vet ju ärligt talat inte riktigt hur det kommer att fungera, men om det är min vilja som avgör så kommer jag att ständigt finnas vid din sida, även om du inte längre kan se mig.”

Flickan, som visste att det var just så här det skulle kännas vek sig dubbel av smärta och saknad. Hon kippade efter luft men stannade upp en kort sekund när hon inom sig hörde en röst som sa åt henne att känna efter. Förbryllad satte hon sig upp och nästan omedelbart blåste en mild vind över hennes hår, och en röst som sa fortsätt läsa.

”Pappa…”

Paniken över den stora sorgen släppte taget om henne alldeles tillräckligt mycket för att hon skulle kunna snyta sig och ta upp de många handskrivna arken igen.

”Älskade dotter, jag minns den dag när du föddes som om den vore igår och inte närmare tjugo år sedan. Som du förstår är det en dag som gav mig väldigt dubbla känslor. Sorgen och förtvivlan över att förlora din älskade mamma, min fru och stora kärlek, samtidigt som jag fick möta en ny, så stor kärlek att jag väl aldrig trodde att det skulle vara möjligt.

Det var svårt, men samtidigt otroligt enkelt, för varje gång jag var på väg att svepas bort i ett töcken av saknad, tittade jag bara in i dina mörka ögon och något drog mig tillbaka med en kraft som var helt ny för mig. Det gick inte att ta miste på var min plats var. Det var inte i sorgen, utan närvarande hos dig.

Att jag tror och hoppas att du kan känna min närvaro, är förstås för att jag så tydligt känt din mammas, där från andra sidan – vad än det nu är. Dessutom, när jag tittade på dig förstod jag att all min kärlek var intakt, för hon är ju en del av ditt hjärta.

Så det var ett val jag gjorde redan där på BB. Att vara lycklig med dig, att få vara din pappa, att hålla dig trygg, att få följa dig på din resa så länge du skulle behöva mig. Jag har också alltid känt att din mamma varit med oss, och det har vi ju ofta också pratat om. För visst har du känt hennes närvaro under din uppväxt?”

Än en gång satte sig den unga flickan rakt upp och försökte känna sin mammas närvaro så som hon gjort när hon var liten. Under en millisekund tyckte hon att hon såg sin mamma och pappas stå tillsammans framför henne, med kärleksfulla leenden i sina ansikten. Något varmt landade på en liten undanskymd plats i hennes sorgsna hjärta, och hon lät det vara där utan att analysera det.

”Älskade dotter, det löftet jag gav dig om att du alltid skulle ha en trygg plats hos mig var lätt att hålla dina första sex år. Vi var ett sådant team, och jag fick se dig växa från en liten tulta till en klok, viljestark, frågvis och makalöst rolig liten tjej.

Som vi har skrattat, och vilka äventyr vi tog oss ut på. I fantasin eller i lekparken. Jag fick också lära mig mycket om att fläta hår och att leka med dockor – vilket till min stora förvåning var hur roligt som helst. I min iver att du skulle känna dig stark så försökte jag visa dig de sporter som jag tyckte om, tills du en dag med en sexårings stora vishet sa att:

”Pappa, det är DU som vill spela fotboll. JAG vill fäktas.”

Det är egentligen ingen ände på allt du lärt mig, och jag fick påminna mig om och om igen att mitt löfte inte handlade om att lära dig en massa saker, utan att hålla dig trygg och se dig växa.”

Bland flickans tårar hade nu ett leende smugit sig in och hon såg sin pappa busa runt med henne. Resolut la hon ifrån sig brevet och gick och hämtade några av de fotoalbum som hennes pappa envisats med att varje år skapa. Ingen digital variant utan äkta vara, vilket gladde henne nu när hon fysiskt kunde bläddra bland minnen från henne och hennes pappas liv.

Sorgen i hjärtat lättade något i takt med att minne av skratt och bus tog plats. En djup tacksamhet gav henne för en stund en paus från nuet. Efter en stund och med en nybryggd kopp te tog hon återigen upp brevet.

”Älskade dotter, när skolan började var det svårare att vara den där björnpappan som jag allra helst ville vara. Om jag innan hade varit hela ditt liv, fick jag nu börja dela dig med andra. Det hände i den andra delen av ditt liv, saker som gjorde dig stolt, arg, ledsen – och det enda jag kunde göra var att finnas där med en famn och låta dig prata.

Din mamma hade tidigt lärt mig att man inte alltid behöver komma med lösningar, vilket hon alltså tydligen tyckte att jag gjorde lite väl ofta, i stället för att bara lyssna på henne. Många var också gångerna när jag fick bita mig i läppen för att jag ville ge mig ut och reda upp det som gjort dig upprörd. Tänk att en vuxen man kan känna sig rent mordiskt inställd till en sjuårig pojke… Ingen, jag upprepar ingen får lov att vara elak mot min dotter.

Men, allt det där fick jag ju hålla inom mig, även om jag då och då frågade om det var något jag kunde göra. Ditt svar var alltid ungefär detsamma.

”När jag pratar med dig pappa så blir det bra, jag blir stark som Pippi Långstrump. Jag klarar detta.”

Och det gjorde du. Jag har sett dig lösa konflikter som en FN-ambassadör skulle vara stolt över. Jag har hört dig be din bästis om förlåtelse när du varit dum. Jag har sett dig i dagar tröstlöst gråta över en förlorad kärlek, för att sedan när du känt dig redo fått höra dig förklara för mig att han nog ändå inte var bra för dig.

Efter en speciellt svår kärlekssorg så sa du som fjortonåring till mig,

”Pappa, du skulle aldrig få mig att bli så ledsen, så varför ska någon annan pojke få lov att göra det. Jag vill bara bli kär i någon som är snäll och gör mig glad, som du pappis.” 

Mitt hjärta svällde för jag anade att någonting hade hänt inom dig, och att du på djupet förstod att du är värd det bästa. Och älskade dotter, det är du i sanningen.

Visst har det varit flera unga pojkar som passerat sedan dess, men aldrig någon som inte behandlat dig med respekt och inget gör en pappa lugnare.

Älskade dotter, du ska kunna spegla dig i den du väljer att älska och se kärlekens väsen bjuda in dig till dans. Det betyder förstås inte att allt blir enkelt, men aldrig att någon ska behandla dig med något annat än respekt.

Välj de som får ditt hjärta att sjunga, som tycker om dig som du är. Intelligent, kraftfull, envis och med en härlig alldeles speciell humor. Då är det också lättare för dig att visa dig sårbara, att visa de sidor som du själv inte riktigt tycker om. Än.”

Den unga kvinnan kände rent fysiskt hur hennes pappas kraft och kärlek hade stöttat henne genom hela hennes liv. Han hade verkligen uppfyllt sitt löfte för var det något hon alltid hade känts sig så var det trygg.

Även när de båda hade varit väldigt oense om något som känts viktigt just då, så hade hon vetat att han alltid fanns där. Hur mycket hon än hade smällt i dörrarna, hade han alltid suttit utanför och vänta på att hon självmant skulle komma ut för att få en kram. Eller för att ha ett viktigt samtal för den delen.

Universitetsstudierna var snart avklarade och när den unga kvinnan nu tänkte på framtiden så kändes den trots all ensamhet, ljus. Hon hade alltid blivit uppmuntrad att följa sitt hjärta och att använda sitt fokus till att genomföra sådant som kändes viktigt, eller som hon förstod var nödvändigt.

Nu låg liksom världen framför henne och hon kände kanske samma sak som henne pappa hade känts den dagen då hennes mamma dog, att nu har jag ett val.

”Jag vet inte om du hör dig pappa, men jag vill tacka dig för att du har gjort så att jag känner mig så älskad. Mitt i all sorg, med de rader du skrivit i mitt hjärta, så känner jag mig framför allt älskad. Jag visste inte att det var en så stor del av mig. Speciellt inte när du inte längre finns här. Jag trodde att du var kärleken i mitt liv, men jag förstår nu att du har gett mig den grundbult som gör att kärleken alltid finns inom mig. Älskade papa, tack.

För några timmar sedan trodde jag att jag skulle dö, och att jag aldrig skulle kunna bli glad igen. Men jag tänker välja livet, och ta de steg som jag vet att du skulle älskat se mig ta.”

Det var ju inte så att tårarna hade slutat rinna, men pappans ord, och att så tydligt se gåvan han gett henne, gjorde att hon faktiskt kände sig redo för livet. Även utan vare sig mamma eller pappa. Varsamt tog hon upp det sista arket.

”Älskade dotter, du har vad som krävs. Livet väntar på dig och du kommer att kunna ta de steg som är dina att ta. Ta din plats i livets dans och tillåt dig själv att skina, så som du redan gör.

Se dig om efter människor som speglar kärleken som vibrerar så kraftigt inom dig, och du kommer att se att min kärlek även finns i dessa nya människors kärlek. Kärlek är kärlek och den finns vart än du går, så låt hjärtats glädjerika sång vägleda dig. 

Älskade dotter, lev väl och njut av att vara den du är. För du ÄR fantastisk. Tack för att jag har fått vara din pappa.”