Sagan om flickan som såg sig själv

De båda systrarna kunde redan både läsa och skriva, var lika på så väldigt många sätt. Det enda som egentligen skiljde dem åt var att Lilly var lite mer pratglad och kanske också lite snabbare än Eva, som var aningens mer eftertänksam och möjligtvis också kanske lite mer försiktig. Men skillnaderna var små och ingen av dem hade upplevt dem som något avgörande. Fram till denna första dag i skolan.

Det första fröken gjorde var att se förfärad ut över att de var så lika. Hon sa bestämt att de absolut inte fick sitta bredvid varandra, utan att de fick sitta på var sin sida av klassrummet. Annars skulle hon aldrig kunna skilja dem åt. Det är möjligt att det var i rent oförstånd som deras fröken så abrupt skiljde dem åt, men det skulle visa sig att konsekvenserna av hennes brist på förståelse blev stora.

I den del av klassrummet som Lilly hamnade i var det flera pratglada flickor och Lilly blev snabbt indragen i viskningar och fniss. Flickan som hon skulle sitta bredvid verkade bli speciellt förtjust i att få Lilly som bänkkamrat. Eva hamnade däremot bredvid en blyg pojke som på något vis förstärkte Evas egen försiktighet, och med detta i stunden fattade beslut delades Evas och Lillys förut så självklart gemensamma väg.

Lilly blev med tiden mer och mer populär och Eva mer och mer introvert och blyg. Deras syn på systerskapet förändrades också. Lilly tyckte det var samma som alltid och hon var lika glad och sprallig med Eva som hon var med sina andra vänner, medan Eva kände att hon inte riktigt dög och trodde att Lilly egentligen ville vara med de andra flickorna när hon lekte med Eva.

Den här separationen dem emellan gick förstås inte över en natt. I början märkte Eva knappt vad som hände, mer än att hon kände sig otroligt ensam utan sin syster bredvid sig. Eva hade ju velat sitta bredvid Lilly, så som de alltid hade gjort. Medan Lilly fick nya vänner satt Eva mest tyst bredvid sin lika tysta bänkkamrat. Man skulle kunna tro att andra sidan klassrummet, var så långt bort som andra sidan stan. Det var i alla fall vad Eva kände.

Deras föräldrar hade för det mesta köpt likadana kläder till dem, och även om de aldrig hade exakt samma sak på sig bestämde de alltid tillsammans vems som skulle ha vad. Redan någon månad in på terminen märkte Eva att Lilly hade mer fokus på vad hennes bänkkamrat skulle ha på sig, än vad Eva skulle. Små saker som hur man knöt hårbandet, eller att man skulle ha färgade skosnören. Lillys nya vänner hade alla färgade skosnören och det ville förstås även Lilly ha. Hon blev, som hon sa helt glad av dem och det Lilly fick, fick förstås Eva också. Även om hon faktiskt tyckte att de neonfärgade skosnörena var väldigt fula och skrikiga, bytte givetvis även Eva ut sina gamla till dem.

Inte på något sätt var Eva utesluten, det hade aldrig Lilly accepterat, på något vis visste Eva detta med absolut säkerhet. Hon var med i gruppen, men ändå inte. Eva kände att hon hade svårare och svårare att vara sig själv. Det var som om hon sakta bleknade, inte så mycket bredvid Lilly utan mer för att hon inte riktigt förstod de andra tjejernas sätt att prata, leka och skratta. Hon tyckte själv att det var konstigt för hon och Lilly hade lekt på precis samma vis hela deras liv. Det var som om det inte fanns utrymme för mer än en Lilly/Eva i klassen och då var det bäst att Eva blev någon annan.

Klassens fröken gjord inte saken bättre genom att ofta jämföra dem, oftast med syfte att få Eva att bli mer som Lilly. Fröken tyckte att hon var lite väl försiktig och lärde sig långsamt. Hon menade säkert det som uppmuntran men resultatet blev att Eva som absolut inte hade svårt för att lära sig började tro att det fröken sa var sant, och utan att riktigt begripa hur så gick det hela tiden lite sämre för Eva än för Lilly.

När flickorna var tio år och kom tillbaka från sommarlovet, var de inte riktigt lika nära som de brukade efter att ha varit med varandra hela sommaren. Lilly hade spenderat sammanlagt fyra veckor av lovet hos kompisars. Eva hade låtsas som om hon inte ville vara med, fast hon visste att hon egentligen inte var medbjuden. Något Lilly med bestämdhet hävdade var fel.

Eva funderade mycket på vad hon gjorde för fel, och hon bestämde sig kvällen före första skoldagen att hon nu skulle förändras. Hon skulle bli någon annan. Till hennes stora glädje började det en ny tjej i klassen och Eva bestämde sig för att lägga beslag på henne. Hon insåg att hon måste fånga hennes uppmärksamhet innan hon upptäckte hur roliga de andra tjejerna med Lilly i spetsen var. Humorn, bestämde hon, skulle bli hennes vapen.

Eva hade kanske inte de mest naturliga anlag för att bli klassens clown och om man ska vara helt sanningsenlig så hade hon väl egentligen behövt finlira sina skämt lite. Men känslan det väckte i kroppen hos Eva när den nya tjejen faktiskt skrattade åt henne fyllde henne med en sådan värme. Glädjen över att få skratta och den nyvunna känslan av att hon kanske inte längre var ensam, att hon var på väg att få en egen kompis, precis som Lilly hade, gjorde att Eva kanske tog i lite för mycket. Den nya flickan verkade tycka, efter att Eva hängt runt henne hela första veckan, att hon var ganska jobbig. Det var ett hårt slag, för sanningen var att Eva hade känt sig otroligt glad och faktiskt själv tyckt att hon var ganska rolig.

Det stora steget framåt som Eva verkligen försökt ta, slog tillbaka på henne som en svängdörr. Allra värst var att Lilly, som alltid tyckt att Eva var rolig, hade tittat på henne som om hon skämdes. Eva kände sig dum och bestämde sig för att aldrig mer släppa fram den tokiga sidan.

På så vis gick åren. Lilly och Eva var vänner och inget i deras uppträdande fick föräldrarna att misstänka att de inte längre såg sig själva som tvillingar, utan mer som vilka systrar som helst. Trots att de var enäggstvillingar och under sina första år alltid fått höra hur makalöst lika de var, började nu folk snarare påpeka att man knappt kunde se att de var tvillingar. Fröken från första klass hade fått som hon velat. Det var nu lätt att se skillnad på dem. Det var inte bara klädstil och frisyr som skilde dem åt, det var helt olika i sin energi, sitt kroppsspråk och sin attityd.

Eva gjorde vad hon kunde för att smälta in; inte vara för duktig, inte prestera för dåligt, inte vara för högljudd, inte vara för tyst, inte vara för ful, men inte heller för söt. Hon kallade sig själv för en kameleont och skröt ibland för sin mamma att hon skulle kunna passa in var som helst – ingen skulle märka henne. I hemlighet ansåg hon att detta var hennes främsta begåvning och kanske något som skulle kunna livnära sig på.

Sanningen var att Eva när hon närmade sig fjorton var så trött på att hålla reda på var gränserna för hennes beteende var, att hon nästan knappt orkade gå upp ur sängen. Hennes mamma började bli orolig men fick inte några vettiga svar från Eva. Trots att föräldrarna såg att hon åt, förlorade Eva i vikt och helt naturligt blev de oroliga ifall hon hade fått någon ätstörning. Det hade hon inte, det fanns helt enkelt ingen ork kvar i henne.

Viktraset resulterade dock i att Eva fick komma och prata med en terapeut. Så vackert som det faktiskt kan vara i en saga, så visade sig givetvis att terapeuten i princip var en förklädd fe och det tog inte lång tid för henne att få Evas förtroende. Tillsammans pratade de om allt som Eva aldrig hade kunnat prata om. Hur arg hon var på Lilly, fast hon egentligen inte ville vara arg – för hon älskade och saknade sin syster. Hur arg hon var på sina föräldrar för att de inte förstått hur ledsen och ensam hon känt sig.

De pratade om alla den skuld hon kände för att hon någonstans inom sig visste att det var hon själv som orsakat sprickan mellan henne och Lilly. De pratade om alla människor som haft åsikter om Eva, eller som Eva åtminstone hade trott hade velat att hon skulle vara på ett visst sätt. De pratade om rätten att vara rolig även om ingen annan riktigt förstår hur rolig man är.

Hos terapeuten fick Eva måla för första gången i sitt liv, och dansa. Varje session de hade avslutades med att de dansade loss. Ja, inte från början förstås men när det hade träffats ett tag. Eva älskade det, och det där varma skrattet som hon bestämde sig för att tysta för fyra år sedan hade inte försvunnit, utan för varje månad som gick bubblade det mer och mer inom henne.

När Eva var femton och skulle börja nian bad hon sina föräldrar om att få flytta till en annan skola. Till hennes förvåning sa de ja, och ännu mer förvånad blev hon när Lilly försiktigt frågade om hon fick flytta med. Som i ett trollslag gick det upp för Eva att allt det hon hade sett och längtat efter hos Lilly, det hade hon själv. Det var därför hon hade kunnat se det. Precis om när de var små och speglade sig och fascinerat undersökte deras likheter. Det fanns plats för både en Eva och en Lilly.

Eva och Lilly står framför hallspegeln för att kamma håret och rätta till sina kläder. Spänningen vibrerade mellan dem – det var dags för den första dagen i den nya skolan och de var lika fnittriga som när de var sju, men inte alls lika rädda. Det visste något som de inte visste då. De var inte riktigt på det klara vad det var de visste – men något var det för det gjorde dem glada och glädjen gjorde dem starka. Det här kommer att bli bra, sa Eva till Lilly när deras ögon möttes i spegeln. Mmm, svarade Lilly och ville inte riktigt släppa Eva med blicken.